torsdagen den 23:e augusti 2012

torsdagen den 24:e november 2011

Forsgala


Ja mina vänner, i helgen är det dags för årets gala. Denna gång i Sundsvall. Hoppas alla får det trevligt. Jag vill dock be er om en sak. Om jag, vilket är högst troligt, kommer att ta hem en rad guldpaddlar så vill jag inte att ni skickar dem med pastorn. Eftersom han sällan får motta utmärkelser så är han benägen att stjäla dessa, det hände med den förra jag var med om att vinna. Den fick vi i princip stjäla tillbaks, så skicka dem gärna med någon mer pålitlig person. Tack!

torsdagen den 13:e oktober 2011

The Rock and Gullspira-The true story

Den drabbade
"Åh Heléne, dom är så dumma med mig och så blev jag så varm utav att bära stenen, jag skulle ha stannat hemma hos dig i Ås istället. Men nu måste jag köra skinnhissen och fallot med den tunga stenen i min kajak"
Den skyldige.


onsdagen den 27:e juli 2011

Spira & ryssarna


Jag, FrösöLars & Spira var skulle ta oss en tur till Enan. När vi kom fram till parkeringen var det två bilar där med kajaker på taken, vi blev lite förvånade eftersom man sällan ser några obekanta där. Det var ett gäng ryssar som hade tagit sig dit. Spira var stessad eftersom han hade lovat sin fru att laga mat till Pastorn som skulle besöka honom under kvällen, FrösöLars hade känning av alkoholen han inmundigat under kvällen innan och därför hade han blivit smått försenad när han skulle infinna sig i Ås hos Spira. Hursomhelst så packade vi oss iväg och kajakerna slog i mina och Spiras hälar eftersom vi har så korta lappben. Vi kom till ilägget och tog oss en snabbfika under Spiras stress, då såg vi två av ryssarna komma varvid Spira utbrister "Putin is here!"
"Vladimir?" sa jag å FrösöLars å kollade skeptiskt på varandra. "Spasibo" sa ryssarna...

fredagen den 13:e maj 2011

Opublicerat inlägg jag jobbade på vid påsk men he va så segt internet i stornäs.









Jackan är gjord av min fru. Byxorna har jag ärvt av Gullspiras sto.

onsdagen den 11:e maj 2011

Ringde fältskär´n

Min gode vän Hulk (min gröna mystic) dog för några år sedan efter att Enan begått grovt våld mot honom, några försök till att hela min trasiga vän gjordes utan några lyckade resultat. Jag tog farväl och begravde honom i Brattland. Förra veckan fick jag nys om en doktor som var expert på den typen av skador (Bilskadecenter i Östersund). Jag samlade mod, ingen vill gå igenom ett så svårt sorgearbete fler än en gång. Jag tänkte att det kanske var dumt att riva upp gamla sår då man inte vet om han blir frisk igen.
Jag ringde, de tog sig an honom, jag hämtade hem honom efter ingreppet och har nu i några dagar väntat på att få tid att klä på honom hans fina inredning. Allt flöt på fint och kläderna passade fortfarande trots att han inte rört sig på flera år. Det sista plagget jag skulle sätta dit var hans vänstra knästöd, helvetet var borta. Jag vände upp och ned på hela huset, garaget och förrådet. Det var som uppslukat av Satan själv. Vart i fan är det.
Nu sitter jag med ett blödande vänsterben, fast besluten att åter få ta ut min vän i forsen. Då vänster knästöd gått förlorat bestämde jag att samma öde skall mitt vänstra ben möta för att på så vis göra knästödet onödigt. Fältskär´n kom med sin rostiga såg och kapade eländet ovanför knäleden.

PS Sista stycket bör man läsa med en nypa salt, men det kändes så just då. Har någon ett knästöd liggandes så tveka inte att skicka det till min vän. DS

torsdagen den 28:e april 2011

Premiär

Då har vi äntligen gjort premiär ute, jag och Fösölars. Traditionsbundna som vi är kör vi alltid i Ammerån. ( två år i rad nu) Vi börjar med och svida om och Lars kollar avundsjukt på när jag sätter på mig min nya torrdräkt ( inköpt av CreekingUffe), eller så kollar han in min kropp. Vi konstaterar att det är mer vatten än förra året och rekar första valsen från vägen hundra meter bort. Lugnt säger vi och kör. Lars håller lite vänster och jag kör mitt i. Lars fastnar , får surf men lyckas paddla ur baklänges. Jag kör in i en vägg, kastas runt, försöker rolla 3 gånger men tumlar bara runt i Valsen. Jag har ju , precis som Bosse slutat simma, men känner att detta är ett perfekt läge att kolla om torrdräkten håller måttet. Jag drar the chapell och simmar 300m i forsen. Japp, den funkar.
På vägen hem hör jag hur FrösöLars sprättar en öl, tar några klunkar och frågar om han sak köra.
Då känns det äntligen som om vi är igång igen.
Sen ringer hans mor och kollar om han lever, också en tradition. Hon frågar om Lars har med familjen och Lars svarar,
- Ja Ante, paddelfamiljen.
Det värmer även i en hårdhudad lapplänsk kropp.